Hösilage/Ensilage

Hö var länge den vanligaste formen av konservering av grovoder, men ändrade krav har lett till att ensilering numera är det helt dominerande sättet att konservera gräs och baljväxter. Tekniken utvecklas hela tiden, med syfte att minska kostnader, förbättra kvaliteten eller underlätta processen.

Syftet med ensileringen är att konservera en gröda med minimala näringsförluster till ett rimligt pris. Ytterligare krav på slutprodukten är att den ska ätas villigt av det djur som fodras med ensilaget och att fodret ska vara fritt från skadliga substanser. I grunden är ensileringen en process där bakterier, främst mjölksyrabakterier, i syrefri miljö fermenterar olika sockerarter till mjölksyra och andra syror, vilka sänker pH. Kombinationen av lågt pH och syrefrihet hindrar andra, oönskade mikroorganismer att växa. För att ensileringen ska lyckas krävs främst tre saker: en gröda med tillräckligt mycket socker, en silo, bal eller liknande för att åstadkomma en syrefri miljö, samt tillräckligt mycket av rätt sorts bakterier. Problemet är att vissa av dessa faktorer är svåra att kontrollera. Den syrefria miljön är relativt enkel. En tät tornsilo, en vältäckt plansilo eller en väl hanterad inplastad bal uppfyller alla det kravet. Däremot kan det vara svårt att påverka grödan. Skördetidpunkten spelar in, men även andra faktorer, som väder, inverkar. Samma sak är det med bakterierna. Eftersom det inte är praktiskt möjligt att analysera sockerhalter och testa vilka bakterier som finns på grödan, så kan tillsatsmedel användas, antingen för att minska beroendet av bakterier och socker, eller genom att säkerställa att både bakterier och socker finns i tillräcklig mängd.

Ensileringsprocessen är en konkurrens mellan olika mikroorganismer. Målet i de flesta fall är att gynna mjölksyrabakterier på de andras bekostnad. Tillväxt av andra mikroorganismer leder oftast till energi/näringsförluster och/eller till bildandet av ämnen som påverkar djuret negativt. Vissa mikroorganismer är även patogena, d v s sjukdomsframkallande. Ett alternativtill att gynna mjölksyrabkaterierna är vanligen att förhindra att några mikroorganismer växer över huvud taget. Detta vanligen genom hög ts-halt eller användning av vissa tillsatsmedel.

Det finns två huvudtyper av rundbalspressar, fix- och flexkammare, som skiljer sig i hur de komprimerar grönmassan. Fixkammarpressen har en enkel uppbyggnad, med en kammare som fylls med grönmassa och sedan, när den är full, kommer materialet att packas ihop och komprimeras. För att grödan ska rullas ihop finns rullar runt kammaren. I en flexkammarpress finns remmar eller kedjor som gör att storleken på utrymmet med grödan varierar, vilket gör att grönmassan komprimeras under hela tiden som kammaren fylls. Detta medför att belastningen blir jämnare i en flexkammarpress. I en fixkammarpress kan ju hela kammaren fyllas innan det blir någon belastning alls. Å andra sidan kan man köra fortare med en fixkammarpresss, fram till dess att kammaren är fylld, då man måste sänka hastigheten för att låta balen komprimeras.

Vid ensilering av balar är inplastningen en mycket viktig del. Utan inplastningen blir inte miljön syrefri, utan det sker en kompostering i stället för en ensilering. För att minimera de negativa effekterna av aeroba processer bör balen plastas in så snart som möjligt, eller i alla fall inom ett par timmar. Exakt var tidsgränsen går är svårt att bestämma eftersom det är ett flertal faktorer som kommer att påverka, inte minst utomhustemperatur eller användning av kemiska tillsatsmedel.

Vanligen rekommenderas 6 lager plast med tidigare nämnda 50 % överlappning. Detta har visats vara en bra kompromiss för att få balar som inte möglar, utan att man använder onödigt mycket plast. Även här kan det dock finnas vissa variationer. Under varma somrar kan det vara ännu bättre med åtta lager på förstaskörden, vilket utsätts för mer värme än senare skördar. Detta kan naturligtvis vara svårt att avgöra i förväg. Skillnaderna beror säkerligen också på hur balarna förvaras. Skyddas de mot direkt solljus genom att stå skuggigt kommer det sannolikt inte att bli lika stora problem som om de staplas i solen.

Baltransport 2014

Fler plastlager än sex kan också vara motiverat vid handel med balar. All hantering riskerar att skada plasten och låta syre läcka in. Dessutom spricker limmet mellan plastlagren om man flyttar balarna senare än tre-fyra dagar efter inplastningen. Säljer man balar kan det därför vara väl motiverat att använda mer plast än annars. Kan man bör man naturligtvis också leverera balarna direkt i samband med skörden, för att undvika onödig hantering.

 

Även sträckfilmens bredd har varit föremål för forskning. För stora balar rekommenderas numera 750 mm bred sträckfilm. Jämfört med 500 mm bred film blir det färre skarvar och därmed mindre risk att luft tränger igenom mellan plastlagren. Vissa tidigare studier visade att 6 lager 750 mm film gav samma täthet som 8 lager 500 mm film. Naturligtvis gjorde detta att man även försökte använda ännu bredare film, 1000 mm, men detta gav inte någon förbättring av resultatet. För små balar kan troligen 500 mm film rekommenderas, även om den enda studie jag känner till inte kunde visa skillnader mellan 250 mm och 500 mm breda filmer. Problemet är bara att balarna måste vara tillräckligt tunga för att inte dras av inplastaren i samband med inplastning med 500 mm film.